Det som är belagt. Nils Boije till Dalkarlby och Gennäs levde, ungefär från 1490 till 1568. Han var son till frälsemannen Anders Karlsson och Brita Rötkersdotter, och det var modern som förde med sig både godset vid Degersjön och det gamla sigillet med de tre ankarbojarna, ärvt ur den Rötkerska ätten. Han tjänade Gustav Eriksson Vasa: han var konungens fogde på Raseborg, han hade Väla socken i förläning på behaglig tid, han red ut i Grevefejden och i Dackefejden, i fälttåget mot Pommern och i kriget mot ryssen, och han blev till sist kungens fodermarsk — det torra ämbetet som gett honom hans tillnamn i hävderna. Han gifte sig med Brita Kristersdotter av ätten Horn af Kanckas, dotter till Krister Klasson Horn, som själv suttit som fogde på Raseborg, och till Ingeborg Siggesdotter Sparre; genom det giftet blev han svåger med några av Finlands mäktigaste män. Han dubbades till riddare av Erik XIV:s nyinstiftade Salvatorsorden på själva kröningsdagen i Uppsala den tjugonionde juni 1561, sedan rikets första grevar och friherrar ropats ut i domkyrkan; dubbningsritualens tre svärdsslag och orden som därvid uttalades är återgivna efter ett samtida ögonvittne ur den pommerska beskickningen, i vars dagbok även herr Nils besök hos sändebuden i Stockholm några veckor senare finns upptecknat. Under Erik XIV gjordes han till fältöverste, och natten till den tjugoåttonde augusti 1565 inledde han erövringen av den danska fästningen Varberg, som föll efter storm; bland de tillfångatagna fanns Pontus De la Gardie, då i dansk tjänst, som sedermera gick i svensk sold och steg till en av rikets mest berömda fältherrar. Den misslyckade belägringen av Bohus året därpå kostade honom överbefälet. År 1568 var han lagman i södra Finland och en kort tid tillförordnad ståthållare över hela landet, men avsade sig värvet för sjukdom och dog samma höst. Han lades i jorden där släkten lagt sina döda.